Rendez-vous med Daniel Pettersson

”Jag köpte min första dator, en AMD K62, 266 Mhz, 1997, när jag var 16-17 år. Jag hade jobbat ihop till den på kvällar och helger. På dataaffären frågade jag vilka som spelade dataspel. Det ledde till att jag åkte på mitt allra första LAN 97. Då åkte vi till en källare i Lyrestad utanför Mariestad. Vi var 5-6 killar som spelare Quake 2. Där någonstans började det”, säger Daniel Pettersson då jag undrar när han började med hobbyn.

”Tillsammans med de grabbarna startade vi en förening för att få bidrag. Vi hyrde en lokal under ett hotell i Brännebrona. och där LAN:ade vi nästan varje helg, men bara gänget då. Men det här ledde också till att vi åkte till andra LAN, och att vi startade upp ett ganska stort LAN som hette RendezVous. Vi startade 2000, då hade vi det första RendezVous, och sedan dess har det anordnats varje år. Långt efter att jag lämnade dem, finns de kvar, även den föreningen vi startade, Nätet, finns kvar. Den här nätverkslokalen vi hade för föreningen Nätet – vi promenerade för tre-fyra år sedan i samma område och bestämde oss för att knacka på dörren. Lokalen var kvar och det såg precis likadant ut. Men nu har de skärmar och så vidare på plats, så man tar bara med sin burk. Det hålls fortfarande igång. Men ingen där visste vilka vi var. Vi sa vi varit med och startat det här! Jaha, kul för er, ungefär. Inte riktigt som att legenden har levt vidare”, skrattar Daniel men säger att det kändes trevligt och lite nostalgiskt att besöka de gamla lokalerna.

Finansiering och för stora mängder cola

För att finansiera lokaler och andra fasta kostnader, gick man med i Sverok och betalade månadsavgifter som medlem.

”Vi betalade en medlemsavgift på runt 50 kr/månad. Men bidraget från Sverok var ganska viktigt för lokalhyran och så vidare. Det var ordföranden som höll igång detta. Så jag har inte full koll. Men vi fick bidrag via Sverok, så vi hade en lista när man gick in i lokalen så att man kunde kryssa i sig när man var där. Sen skickade vi in det till Sverok, och fick bidrag för sammankomsterna. Minns inte om vi fick bidrag från Mariestadskommun, men jag tror mer de sponsrade med andra medel.”

Daniel Pettersson var med fyra eller fem gånger som arrangör på RendezVous. Han fick bära bord och sälja godis, för han var ju som han säger själv ingen Linuxkille, men att koppla kablar och switchar kunde nästan vem som helst kunde göra. Gemenskapen och miljön på LAN:et var det viktigaste för honom:

”Att åka dit, att sätta ihop allt, och man kan inte spela hela tiden. När jag började var jag vaken så länge jag bara kunde, käkade micropiroger och micropizza och drack sjuka mängder Coca Cola. Jag har inte druckit det på tio år och tänker aldrig dricka det igen. Den negativa effekten av det är att jag fått kroniska magproblem, men nu i vuxen ålder har jag ju andra rutiner som är bättre.”

Rendezvous hade omkring 200 besökare och hölls i konsertlokalen Valhall, som var i kommunens ägo.

”Men jag var aldrig en av dem som skötte de kontakterna – vi hade en kille som hette Magnus Johansson, han kontaktade kommunen, och var ordförande i föreningen.”

Kompisskap

Vid sidan av att arrangera var det kompisskapet som blev viktigt:

”De killarna som var med där, vi blev ju kompisar. Det var bland det roligaste man kunde göra ju. Det blev att vi spelade nästan varje helg efter det.”

Den allra första lokalen de skaffade var i ett bostadsområde, vilket drog till sig lite uppmärksamhet.

”Det kom ofta vuxna till lokalen och undrade vad vi gjorde och hur det fungerade. De blev ofta imponerade. Ta en sån sak som alkohol, det hänger inte ihop med nördar. När man är en vuxen nörd är det annorlunda, men fortfarande inte alkohol medan man spelar.”

Rent organisationsmässigt var det föreningen väl förspänt men med vissa nätverksproblem:

”Rendezvous hade tillgång till 3-fas med 380-400 volt. Det var aldrig något problem, vi hyrde utrustning som klarade av att fördela detta bra. Det som kunde bli problem var ibland när någon tankade mycket och nätet blev segt. Sedan fick vi lära oss att det inte går inte att koppla hur många datorer som helst på samma vägguttag. Kopplar du 10 datorer till samma vägguttag, blir kabeln alldeles varm och mjuk. Och på den tiden var det Windows 98, så det är klart vi bråkade med nätverket: han kommer inte åt din utdelade mapp, men jag gör det. Så var det tills vi började med DHCP. Då började det bli bättre i nätverksstrukturen. Men det var saker man lärde sig allteftersom.”

Tävlingar och piratkopiering

Det var inte enbart folk från orten som var med och arrangerade, utan även folk från en grannkommun:

”Det fanns en Skövdeförening som också var med och arrangerade. Det är tre mil mellan Skövde och Mariestad. Det var sällan någon som pendlade där mellan, man går ofta skolan där man bor, så det var väl inte jättemycket kontakt.”

Tillsammans byggde de Rendezvous. LAN:et satsade inte enbart på datorerna, även om det så klart var huvudfokus.

”Vi hade tävlingar såklart, minns inte exakt vad, men vi delade ut priser i form av godis. Det cirkulerade bland annat en film med en tjej som drack en cola på två sekunder och kräktes upp allt sedan. Vi körde nog på samma slags tävlingar, lite dumt så där. Sedan gick ju inte allt alltid som det skulle. Jag minns ett LAN där man dragit strömsladdarna och … man gjorde alltid en knut där man satte förlängningssladden. Jag trampade där och fastnade med foten. Poff så släckte jag tio datorer. Alla vände sig om och kollade. Knuten var där för att sladdarna inte skulle åka isär. Just i den stunden var det ju inte så roligt, utan blev roligt efteråt.”

LAN:et förändras

LAN-kulturen har förändrats en del sedan Daniel var aktiv. Han berättar hur det var från början, innan nätets intåg.

”Spelintensiteten förändrades i och med nätets intåg. Ibörjan spelade man ett spel i timmar, eller till och med dagar. När Counterstrike var beta och när Battlefield bara var en bana, då spelade man bara det. Alla spelade samma spel. Sedan bytte alla spel samtidigt. Ju mer och ju längre fram i LAN:en blev det mer att någon chattar, en vill inte vara med, vi är tre som vill spela Battlefield, de där andra kollar på film och så vidare. I och med internets intåg förändrades allt till detta. Det blev med individuellt. Och förstås, när vi fick den första linan, var det alltid folk som lämnade sina datorer igång även när de inte var där, för de stod och tankade. Det var jättemycket nedladdningar och tankningar”, berättar Daniel och drar sig till minnes hur mentaliteten var på arrangemangen: ”Man delade med sig till andra personer på LAN:et så klart. Så är det inte nu. Nu streamar man. Det är klart det har påverkat spelindustrin, men hur det har gjort det, det vet jag inte. CS var ju beta då, då gick det, men sedan var du tvungen att ha nyckel, då fungerade inte den crackade versionen. Singelplayerspel gick ju att köra utan cracket, men inte LAN-spelandet. Vissa tankade och spelade och tyckte det var så bra att de köpte det sedan. På den tiden kunde man inte ställas till svars för det, nu kan man åka dit för det – fast du inte gjort det, med utpressningsbrev. Jag tror sällan att det gjort någon skada. Procenten som tankar måste vara liten jämfört med dem som köper. Vissa företag har ju lyckats så bra med sina piratkopieringsskydd så det går inte. Då måste folk köpa.”

Förutom den tidigare väldigt utbredda kopieringen, finns det andra skillnader mellan nu och då. Det var svårare att nå ut på den tiden, innan alla hade Facebook:

”Det kändes som … vi satte upp en hemsida och så spred det sig inom communityt. Minns att vi hörde om LAN, till exempel i Götet, och så fick man leta efter hemsidan. Det var långt innan Facebooks tid. Fick kunde få en länk av en kompis: kolla det här! Det fanns ju Lunarstorm och sånt, men jag tror inte det användes på samma sätt som det skulle ha gjorts idag, med event som delas på FB. Word of mouth var viktigt, att ryktet spreds.”

Bilmekaniker har sin epa-traktor

Sin tid inom LAN-kulturen har Daniel haft stor nytta av, även efteråt.

”Absolut, jag jobbade inom datorsupport länge, First Line och Back Office. Så jag har absolut haft nytta av. Det har gett mig allt kunnande jag har inom data. För att spel, programhantering och problemlösning måste fixas. Vad är trasigt? Moderkort, processorer? Det var man tvungen att kunna fixa. Idag jobbar jag som vaktmästare, och har fortfarande mycket nytta av datoringtresset. Jag hjälper och pratar mycket med IT-avdelningen. Det är väl som att säga att du jobbar som bilmekaniker och hade epa-traktor när du var 16, det är klart du har nytta av det i ditt yrke.”

Nuförtiden har Daniel inte så stort behov av sin tidigare hobby.

”Jag har väl haft igång min stationära dator två gånger på sju månader och har inte spelat något alls. Jag väntar lite på att min dotter ska bli äldre så vi kan spela tillsammans. Även om datoranvändandet har ändrats en hel del sedan min tid, så lär jag inte vara helt hjälplös”, avslutar han.

Länkar:

Rendez-Vous Facebooksida

Rendez-Vous Twitter

Daniel Lehto

Intervju med Tomi Kärnä, Quake-legend

Tomi Kärnä, också känd som DOOMer, spelade datorspel på proffsnivå 1995-2001. Under den perioden spelade han bland annat för Clan 9, en av de bästa klanerna på den tiden. 1996 och 1997 blev han mästare vid Quake World Frag Fest.

När började du?

Jag började spela dataspel redan när jag var runt 10 år och fick en Commodore 64 i julklapp. Spela med kompisar i nätverk började jag med på allvar när DOOM släpptes 1993 och tävla började jag med 1995 när det arrangerades DOOM2-SM där jag kom på 2a plats och min bästa kompis som jag LANade och tränade med vann. När jag sedan började spela Quake 1996 så tog jag aliaset “DOOMer” för jag ville ha någon slags anknytning till spelet DOOM som var mitt absoluta favoritspel tills dess.

Vad innebar ditt engagemang?

Deltog bara eller tävlade som sagt men efter man gjort sig ett namn inom scenen så innebar min närvaro en viss tillströmning av “publik” och folk som ville se mig spela eller tom ha min autograf osv.

Vad hette det LAN du deltog i? Finns de kvar fortfarande?

Det var rätt så många olika, de mest kända är FragFest 96 som var första SM i Quake men kallades FragFest och sedan Quake SM 97 som även hette så. Var även på lite större LAN (dock inga priser) i Örebro och runt Stockholm, kommer inte ihåg va de hette men det var ju inte Dreamhack direkt =) Utan bara entusiaster som anordnade LAN för ca 20-30 personer. Inga av dessa finns kvar idag så vitt jag vet.

Hur länge höll du på? Aktiv fortfarande?

På tävlingsnivå höll jag på 1995-2001 ungefär, efter det spelade jag fortfarande Quake 3 men bara på skoj och ofta även under olika “hemliga” alias.

Vilka problem mötte du?

Inga problem förutom tufft motstånd ibland

Till vilka åldersgrupper riktade sig de LAN du deltog i? Hur märktes det?

Det var till alla, det fanns allt från 14-åringar till 40-åringar.

Hur många utövare/besökare har dessa LAN lockat?

Fragfest: 96 var det ca 50 tävlande och 20 som tittade på. Quake SM 97 var det ca 150 tävlande och kanske 50 som tittade. LAN:en som inte var tävlingar var oftast ca
20-30 pers som sagt.

Fanns det några kringarrangemang?

Nej var bara spela spel och då Quake till 99% av tiden typ

Hur har LAN-kulturen utvecklats sedan du började?
Vet inte riktigt mer än vad jag har sett hur Dreamhack har utvecklats och det har ju verkligen exploderat på alla sätt och vis i både storlek och kringarrangemang m.m. Egna “privata” mindre LAN har jag inte någon koll på sedan jag slutade.

Har du haft nytta av din tid som spelare inom andra områden i livet?

Nej inte direkt mer än att jag blev väldigt resvan då jag fick åka världen runt och tävla i så många olika länder.

Vilka trender har varit mest tonsättande?

Vet ej. Kan väl dock säga att efter den första “internationella tävlingen” då laget jag spelade i 1999 bjöd in USAs bästa lag att möta oss på Café 9 i Stockholm och vi slog dom med 8-2 i matcher så “exploderade” de internationella tävlingarna i Quake och vi samt andra åkte till USA för att delta i deras stora tävlingar och vi blev inbjudna till Ryssland att möta deras bästa lag m.m. Så det var nog startskottet till det vi ser idag på TV m.m. där lag tävlar mot varandra internationellt i stora tävlingar om enorma prispengar.

Några anekdoter från arrangemangen?

Det var en otroligt rolig och spännande tid, just att kunna tävla i något man egentligen bara gjorde för nöjes skull och chansen att faktiskt kunna tjäna pengar på det också, ja det var ju bara en stor bonus. Att folk kommer ihåg en och pratar om en, och Quake, 20 år senare är ju helt fantastiskt och visar ju bara på Quakes storhet, inte bara som spel utan även som det som egentligen gav födsel åt den internationella tävlingsscenen inom e-sport och begreppet “dataspelsproffs”.

Daniel Lehto

Artikel från Aftonbladet om Clan 9:

http://wwwc.aftonbladet.se/it/9903/28/quake.html

Möss och människor i Skellefteå

Logotypen för Mäss och människor
som var baserade i Skellefteå.

När jag ringer upp Andreas Lindmark efter att ha raggat kontakter inom LAN-communityn via sociala medier, svarar han nästan genast. Hans dotter ligger och sover, så det passar bra för intervju. Andreas berättar att han egentligen inte varit en flitig LAN-besökare, utan egentligen bara besökt ett riktigt LAN.

”Det var ett LAN i Skellefteå , minns inte exakt vilket år det var, men 95-96 någon gång”, berättar han. ”Möss och människor anordnade det i alla fall och det var ett ganska litet event på Balderskolan, gymnasiet, och jag fick höra talas om det genom en klasskompis. Jag tror det även kan ha suttit uppe några affischer om det, men det var han, min kompis David som drog in mig där. Det var första året på gymnasiet. Min kompis var Atarikille. LAN:et var i skolans lokaler, i början av sommaren och hade ett sommartema. De hade bland annat en tävling, som gick ut på att man skulle göra ett demo, ett spel eller grafik, och det skulle då ha sommartema. Det var ett litet LAN, med omkring trettio deltagare.”

Medan de flesta andra satt och spelade spel, berättar Andreas att han med sin 486SX inte deltog i själva spelandet.

”Min dator orkade inte med det, det var ingen speldator, så jag kunde inte spela spel. De andra spelade Command & Conquer och Quake 1, tror jag det var. Tävlingen på LAN:et vanns av Erik Eklund som höll på med Ataridemon, något han var ganska ensam om där. Jag kom tvåa med ett pc-spel som jag gjort med en kompis. Spelet gick ut på att man skulle klippa en gräsmatta, men det gick inte att vinna för gräset växte upp lika fort som man klippte det. Det var ett bra sommartema, tänkte vi.”

På prisbordet fanns en mängd priser som vinnarna fick välja bland.

”Vinnaren valde en hängmatta, vi valde en Commodore 64 med spel. Det var en liten tillställning, men kul.”

Andreas berättar att Möss och människor levde en tynande tillvaro då på nittiotalet.

”Men Skellefteå datorförening var rätt aktiv. Man hade inte internet hemma då, så det gav en del att åka till ett LAN för att spela. Möss och människor lade till slut ned, men Skellefteå dataförening fanns kvar. De var det lite nördigare gänget, om man får säga så. Mycket Linux och fokus på programmering och allmän IT-kunskap, medan Möss och människor var mer cool kids, med Mac och Amiga och med mer fokus på skapade i form av bild och musik.”

Efter LAN:et deltog Andreas inte så mycket i den världen.

”Nej, jag har inte varit på så många LAN, så det ångrar jag lite grann”, avslutar han innan jag tackar för honom för hans tid och för att han ville vandra ned längs minnets brokiga stigar tillsammans med mig.

Daniel Lehto

Några ord från skribenten

Att få ett sådant här projekt i händerna är fantastiskt kul, att prata med så många engagerade människor som varit en del av den svenska LAN-kulturen på olika sätt. Så många historier jag fått ta del av. Så många minnen och anekdoter, allt från tidiga copypartyn och demopartyn till stora LAN som Dreamhack och Birdie. Tanken med dessa texter är att de ska bygga en form av översikt och historia över LAN-kulturen, berättad av dem som faktiskt var med då.

Men vem är då jag?

Jag har faktiskt aldrig LAN:at i ordets rätta bemärkelse. Det är klart att jag spelade datorspel från åttiotalet och framåt, och jag började med en Commodore 64. På den tiden hade jag sex olika originalspel – och flera hundra kopierade. För att kunna spela de piratkopierade spelen behövde man en speciell programvara – en turbo. Jag minns bäst Turbo 250. Den fick jag av en kompis, och så var det vara att spela av kassettbanden. Ja, på den tiden var det vanliga kassettband som var lagringsmedia. Och även om du hade en turbo, så var det inte säkert att spelet gick att läsa in på det första försöket. Du kanske fick prova flera gånger, och mellan varje gång justera datorbandspelarens tonhuvud ett eller ett halvt varv. Till slut gick det. Nackdelen med dessa piratkopierade spel var dock att man inte fick med någon manual, så ibland var det svårt att veta exakt vad spelet gick ut på.

När Commodore 128 kom tyckte man att det var en riktigt kraftfull dator, men vi skaffade den aldrig. Min bror köpte dock en Amiga 500, som fungerade som en riktigt bra speldator. Borta var kassettbandstationen, men inte de piratkopierade spelen. Vi körde Monkey Island, Space Crusade och en hel del andra spel på den. Det var någon gång på den tiden som BBS:erna började dyka upp. Genom telefonnätet kopplade man upp sig med en BBS för att komma åt information, spel och i vissa fall innehåll av mer naken karaktär. Irritationen var enorm varje gång telefonen ringde hemma, så att uppkopplingen till BBS:en bröts. Att få hem en enda musikfil kunde ta timmar, och på den tiden var samtalet uppdelade i lokalsamtal och rikssamtal, så telefonräkningarna steg rätt kraftigt.

1995 köpte jag så min första PC, en Olivetti 486dx. Jag spelade dock inte mycket på den . Undantaget var ett pusselspel som hette Supaplex, som jag och en av mina vänner var i det närmaste beroende av. Istället använde jag datorn mer som en skrivmaskin. Spelade gjorde vi mest hos en annan vän som köpt hem en Playstation då de släpptes hösten det året, samt fortfarande på Amiga: där nötte vi Tower Assault, en Alien-rip off som var fantastiskt kul. På PS blev det en mängd spel, men särskilt roligt fann jag Destruction Derby. Vi tävlade hundratals gånger i spelet i kompisgänget, ända tills jag krossade alla rekord med hästlängder och de andra tappade intresset. “Ingen kommer ändå kunna slå det!

Åren gick, och när Quake 3 kom ut 99 samlades vi ett gäng några gånger i en lokal i Malmberget där tillgången till bra lina var god. Jag var aldrig särskilt bra på Quake, men det var hyfsat kul att spela och det närmsta jag kommit att LAN:a.

Idag spelar jag inget alls via dator längre, däremot en hel del på någon av våra otaliga spelkonsoller där spel som Battlefront, NHL, Mass Effect och Lego Star Wars the Original Trilogy står högt i kurs. Min fru är väl egentligen den av oss två som är den stora gamern när det kommer till digitala spel; men jag kallar mig gamer ändå, ibland. I alla fall lite.

Jag tror det är okej.

Foto: Matilda Audas Björkholm

Daniel Lehto