Några ord från skribenten

Att få ett sådant här projekt i händerna är fantastiskt kul, att prata med så många engagerade människor som varit en del av den svenska LAN-kulturen på olika sätt. Så många historier jag fått ta del av. Så många minnen och anekdoter, allt från tidiga copypartyn och demopartyn till stora LAN som Dreamhack och Birdie. Tanken med dessa texter är att de ska bygga en form av översikt och historia över LAN-kulturen, berättad av dem som faktiskt var med då.

Men vem är då jag?

Jag har faktiskt aldrig LAN:at i ordets rätta bemärkelse. Det är klart att jag spelade datorspel från åttiotalet och framåt, och jag började med en Commodore 64. På den tiden hade jag sex olika originalspel – och flera hundra kopierade. För att kunna spela de piratkopierade spelen behövde man en speciell programvara – en turbo. Jag minns bäst Turbo 250. Den fick jag av en kompis, och så var det vara att spela av kassettbanden. Ja, på den tiden var det vanliga kassettband som var lagringsmedia. Och även om du hade en turbo, så var det inte säkert att spelet gick att läsa in på det första försöket. Du kanske fick prova flera gånger, och mellan varje gång justera datorbandspelarens tonhuvud ett eller ett halvt varv. Till slut gick det. Nackdelen med dessa piratkopierade spel var dock att man inte fick med någon manual, så ibland var det svårt att veta exakt vad spelet gick ut på.

När Commodore 128 kom tyckte man att det var en riktigt kraftfull dator, men vi skaffade den aldrig. Min bror köpte dock en Amiga 500, som fungerade som en riktigt bra speldator. Borta var kassettbandstationen, men inte de piratkopierade spelen. Vi körde Monkey Island, Space Crusade och en hel del andra spel på den. Det var någon gång på den tiden som BBS:erna började dyka upp. Genom telefonnätet kopplade man upp sig med en BBS för att komma åt information, spel och i vissa fall innehåll av mer naken karaktär. Irritationen var enorm varje gång telefonen ringde hemma, så att uppkopplingen till BBS:en bröts. Att få hem en enda musikfil kunde ta timmar, och på den tiden var samtalet uppdelade i lokalsamtal och rikssamtal, så telefonräkningarna steg rätt kraftigt.

1995 köpte jag så min första PC, en Olivetti 486dx. Jag spelade dock inte mycket på den . Undantaget var ett pusselspel som hette Supaplex, som jag och en av mina vänner var i det närmaste beroende av. Istället använde jag datorn mer som en skrivmaskin. Spelade gjorde vi mest hos en annan vän som köpt hem en Playstation då de släpptes hösten det året, samt fortfarande på Amiga: där nötte vi Tower Assault, en Alien-rip off som var fantastiskt kul. På PS blev det en mängd spel, men särskilt roligt fann jag Destruction Derby. Vi tävlade hundratals gånger i spelet i kompisgänget, ända tills jag krossade alla rekord med hästlängder och de andra tappade intresset. “Ingen kommer ändå kunna slå det!

Åren gick, och när Quake 3 kom ut 99 samlades vi ett gäng några gånger i en lokal i Malmberget där tillgången till bra lina var god. Jag var aldrig särskilt bra på Quake, men det var hyfsat kul att spela och det närmsta jag kommit att LAN:a.

Idag spelar jag inget alls via dator längre, däremot en hel del på någon av våra otaliga spelkonsoller där spel som Battlefront, NHL, Mass Effect och Lego Star Wars the Original Trilogy står högt i kurs. Min fru är väl egentligen den av oss två som är den stora gamern när det kommer till digitala spel; men jag kallar mig gamer ändå, ibland. I alla fall lite.

Jag tror det är okej.

Foto: Matilda Audas Björkholm

Daniel Lehto