”Jag har varit engagerad länge”, inleder Willhelm Wikjander då vi hörs per telefon. ”Jag lärde känna folk i högstadiet, och de arrangerade LAN. 2010 kom jag i kontakt med likasinnade. Det startades en förening, Basement-LAN. Så det började så smått på Polhemsskolan, den lokala gymnasieskolan.”

För Willhelm var det inget att fundera desto mer över. Han hoppade på att arrangera rätt tidigt, redan 2010 eller 2011.

”Ja, jag håller fortfarande på, men tyvärr har vi haft lite ekonomiska problem i föreningen.”

Namnet Basement kommer sig av att de första LAN som föreningen ordnade tog plats i en gemensamhetslokal i en bostadsrättförening. Och denna var i en källare. Willhelm funderar kring LAN:ets utveckling och de förändringar som skett genom åren:

”Det var Björn Sanders som startade föreningen (se separat intervju med honom, red). Kort efter att han grundat föreningen hoppade jag med, och har varit med sen dess. Vi har ordnat allt från små LAN i fritidsgårdar, gemensamhetslokaler och så vidare. Sedan har vi vårt stora LAN. Tidigare höll vi dessa två gånger per år. Till en början höll vi till i Polhemsskolan. Den största utmaningen är att flera av oss som var med i början har droppat av, och det är svårt att hitta några nya eldsjälar. Den absoluta lejonparten av deltagarna som kommer till våra LAN har varit 13 – 20 år, och merparten av LAN-besökarna idag är i samma ålder, men kärntruppen har problemet i att vi inte har någon föryngring.”

Hans eget uppdrag i Basement har varierat, från nybliven medlem till tekniker och nu ansvarig:

”Dels har mitt uppdrag har varit tekniken, och på senare år har jag tagit över hela arrangemanget. Det handlar om 5-600 personer. Behövs mycket kring uppkoppling, ström och så vidare. Runt 1000 kommer på det stora LAN:et, där den stora utmaningen är att lyckas genomföra ett event. Scoutlägret är också lite samma sak, en liten kick – det är kul att planera och bygga upp saker. Och roligt att unga kommer med och lär sig ta ansvar. När jag kom in i organisationen var jag femton eller sexton, så det är en viktig del av min uppväxt. Det största då, var att kunna genomföra något man vill, utan att behöva några äldre.”

Det allra svåraste genom åren har varit att kämpa för acceptans från kommunens sida, en företeelse som varit inte helt ovanlig inom den tidiga LAN-kulturen.

”Kommunen har lite de här glasögonen på sig att kultur och fritid består av idrott och musik. Det har varit mycket litet utrymme i bidrag och samarbete, men det har blivit mycket bättre. Det ska vi som sysslat med detta ta till oss, att vi har varit med och tryckt på för förändring. Med bidrag kunde man hyra lokaler och så vidare. Men det som inte är sport hamnar ofta i andra hand hos kommunen, skulle jag vilja säga. Kommunen har historiskt svårt att acceptera det som inte är fotboll.”

Tillverkare har dock varit ganska glada i att bidra.

”Ja, vi brukar kunna få till priser rätt enkelt. Datorbutiker har till exempel varit sponsorer. Vi hade helt enkelt lite kontakter och fixade det, och via kontakter inom IT fick vi billig lina.”

Under senare år har föreningen istället brottats med andra problem.

”Att hitta engagemang har blivit mer ett problem i och med att man blivit äldre. Det är ju annat som tar tid då”, konstaterar Willhelm.

Förutom datorerna ser de till att ha andra aktiviteter på LAN:et.

”Vi brukar försöka ha en scen på våra evenemang, där det kan hända grejer. Kiosk är också väldigt mycket standard. De i kiosken på vårt evenemang har utvecklat sin verksamhet till att vara ett jippo i sig. Senaste evenemanget har de haft tuppfäkting, fast med robotdammsugare. De brukar hitta på lite roliga saker, det är en spännande grupp människor som brukar sköta detta. Vi brukar också arrangera roliga turneringar i udda spel. Det har varit många vilda år och många wacko scenframträdanden. Det brukar bli tävlingar som, ja – dumma grejer som vem orkar dricka flest colabrukar på kortast tid, och så vidare. Just det gänget som driver kiosken brukar genom åren ha hittat på de galnaste upptågen. Totalt sett har vi fokuserat på att göra ett bra LAN, och de senaste åren har vi varit riktigt stora, ett tag var vi Skånes största LAN. Nu är det Ninjat i Ystad.”

”Något år hade vi också en chiptune-artist. Men generellt för både oss som anordnade och de som kom på evenemangen, är att vi växte upp efter demopartyna. Det är rätt synd, för jag har rätt bra koll på demoscenen. Men det har inte riktigt varit vår grej.”

De senaste tio åren har det varit väldigt mycket fokus på e-sport.

”De senaste åren har det gått mycket från att vara LAN för att spela med vänner, till att vara tungt fokus på att spela turneringar. Det fanns tidigare också, men det är ännu mer framträdande nu. Det kan vara Heartstone, Overwatch och Dota. De är ju gjorda för att vara e-sport. Och så CS-Go för all del. Det har utvecklats med e-sporstscenen i åtanke. Det är betydligt mer fokus på stora turneringar med stora prispotter, och inte alls lika mycket att ta med en egen dator och ställa upp. Dreamhack Open är ju stort, men det är mer en turnering som du går och tittar på från åskådarplats. Så man kan nog säga att det har gått från att vara renodlat LAN till att vara både LAN och e-sport”, resonerar Willhelm. Jag passar på att fråga om hur könsfördelningen har förändrats genom åren, och hur det såg ut i början. Willhelm funderar en stund, och svarar sedan:

”Jag skulle vilja säga att det har var varit relativt konstant, men kanske ökat något. Vi plockade ut statistik ett år. Det var uppskattningsvis ca 15% tjejer på våra evenemang. Det är ju både inom deltagare och planering. Det har varit tjejer involverade, men sen är det klart att det är en snedfördelning, det ska man inte sticka under stol med.

Generellt har kulturen har blivit bättre. De första åren kunde man dra till med rätt råa och sexistiska skämt, till och med på evenemangets hemsida. Men det försvann rätt snabbt. Nu har vi policys mot alla former av sexuella trakasserier och försöker aktivt locka in tjejer i föreningen och arrangörerna”, avslutar Willhelm.

Daniel Lehto